Japp, jo, sant, exakt, jadå, givetvis, såklart, självklart, jarå, javisst, yes, sí, oui, da - en jävla massa ord som alla betyder ja. Jag är mållös, jag är stum. Det kommer inga ord och det har det inte gjort på en vecka. Jag kommer på en bra liten inledning, men sen då? Sen tar det slut. Tanken tar slut och allt virvlar runt. Tankar finns det gott om, men det kommer ingen vart, den kommer och sen försvinner den, det är som om jag inte kan svenska längre, som om det är ett språk som jag inte kan formulera mig i. Jag har börjat kolla upp synonymer, jag kanske tror att det hjälper min ord torka. Men det gör det inte.

 

Jag är tom. Så vad är anleningen, jag som aldrig i hela mitt liv har haft detta problem. Vad gör att jag inte kan komma på något bra att säga? Visst, skriva sånt här det kan jag alltid göra man kan alltid tassa runt problemet, det är säkert.

 

För ganska exakt en vecka sedan träffade jag en kille som lekte psykolog med mig. Först tyckte jag bara att han var en total idiot, nån jävel som tror att han känner folk som han aldrig har träffat. Jag blev defensiv och det malde han på om. Det han kom fram till i slutet var att jag var rädd för att ta chanser. Jag som alltid har haft det bra (hem, hus, trygg uppväxt, familj som inte bråkar, föräldrar med jobb, inga droger/alkohol, aldrig varit mobbad/utanför, vänner, osv) är helt enkelt rädd att gå utanför min egen "comfort-zone" och för att ta chanser.

 

Han sa att jag lever med ett jämnt humör och alltid mår "bra" men aldrig "helt jävla cp-lycklig". Och det är väl sant. Skulle jag sätta mitt humör på en skala varje dag skulle jag så skulle jag alltid ligga mellan 4 och 7,5. Aldrig under 4 men inte heller över 7,5. Aldrig underbart jätte lycklig och aldrig deprimerad. Hans slutsatts var att jag skulle börja ta chanser för det kan ju leda till något bra liksom, bla bla bla. Det är väl sant men det är mitt liv och just nu är jag faktiskt nöjd som det är.

 

Jag är en såndär nörd som tror på zodiaken, horoskop, stjärnor, planeter och skit. Jag tycker astronomi är otroligt intressant och jag är övertygad om att rymden har påverkan på våra liv. Sen är väl Metros dagsverison lite bullshit men men. Jag är född den 12 december och är skytte, skyttens ledord är frihet. Det är så sant så. En... gammal flört har börjat prata med mig igen, vi jobbar ihop så det är inget konstigt med det. Men grejen är att jag alltid sa att jag bara villa vara hans vän och så är det fortfarande. Jag trodde han hade fattat det men så frågade han mig (typ) "om du inte har något emot mig och inte har någon annan varför vägrar du ens försöka?", jag blev såklart stum men så skulle jag försöka förklara "jag vill inte ens ha en pojkvän, de ska alltid vara med en, ringa hela tiden annars smsar de, de vill att man ska vara varandras allt och det funkar inte för mig. Jag kan inte vara med samma människa hela tiden, det funkar inte". Han undrade då hur jag skulle kunna få familj och "stadga mig" och jag svarade med att jag kanske inte ska det.

 

Här kommer frihets grejen in, jag behöver frihet, jag klarar inte av en person som vill att jag ska vara med honom hela tiden, prata med honom hela tiden. Mamma är en sak, hon har en rätt att säga vad jag får och inte får göra. Men en utomstående person?! Visst, de kan få komma med råd, som vän men den enda som får bestämma vad jag ska göra är jag själv. Jag behöver friheten att få kunna bestämma själv, få göra saker själv. Jag är lite som killen som inte klarar av klängiga tjejer så han kör på one night stands och har aldrig förhållanden men problemet är att jag aldrig skulle kunna göra så mot en annan människa och därför gör jag ingenting istället. Jag lever mitt liv med ett humör strax över "okej" och bojkottar alla förhållanden (förutom vänskap) för att jag vet att det inte funkar med mig. Uttrycket "it isn't you, it's me" passar perfekt på mig. Och jag är faktiskt nöjd som det är.